Senaste läsningen: Ålevangeliet av Patrik Svensson. Om ålen och all den ovisshet som omger den. Som människor har försökt att förstå sig på ända sedan Aristoteles tid, men som fortfarande är ett mysterium. Hur mycket kring ålarna är “troligtvis”, “sannolikt”, och då faktumet kvarstår – ingen ål har observerats av en människa i Saragassohavet där de ändå måste födas. Ingen människa har sett hur ålen fortplantar sig. Men man vet att de simmar hundratals mil, lever sedan ett långt och ensamt liv på en liten yta för att slutligen simma tillbaka mot Saragassohavet för att fortplanta sig och dö.
”Varje ål söker ensam sin plats i världen, arvlös och existentiellt utelämnad.
Kanske är det ett öde som är lättare att identifiera sig med än laxens förutbestämda och osjälvständiga livsförlopp. Och kanske är det därför ålen, med sin gåtfulla otillgänglighet, förbli en så fascinerande varelse. För det är lättare att identifiera sig med någon som också bär på hemligheter, någon som inte är omedelbart uppenbar med vem hon är eller var hon kommer ifrån. Det fördolda i ålen är också det fördolda i människan. Och att ensam söka sin plats i världen, det är väl i slutändan den mest allmänna av alla mänskliga erfarenheter.” (149)
Det är också en berättelse om författaren och hans pappa, som hade ålfisket som en gemensam fristad i världen. I tystnaden, månmörkret. I bruset av ån.
”Saragassohavet är världens ände, men också alltings början. Det är ju det som är den stora uppenbarelsen. Även de gulbleka ålar jag och pappa drog upp ur ån under sena augustinätter hade alla en gång varit pilträdslöv som drivit sexhundra eller sjuhundra mil från en främmande och sagoliknande plats långt bortom allt jag kunde föreställa mig. När jag höll dem i handen och försökte se dem i ögonen kom jag nära något som överskred den kända världens gränser. Det är så ålfrågan drabbar en. Ålens gåtfullhet blir ett eko av de frågor alla människor har inom sig: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg?” (83)
Och det handlar om naturens tillstånd. Om haven, klimatförändringarna, människans påverkan. För ålarna dör ifrån oss. Precis som många arter dött ifrån oss tidigare. Och det går fort.
”’Dom är märkliga, ålarna’, sa pappa. Och han verkade alltid lite förtjust när han sa det. Som om han behövde det gåtfulla. Som om det fyllde något slags tomrum i honom. Och jag lät det övertyga även mig. Jag bestämde mig för att man finner det man vill tro på när man behöver det. Vi behövde ålen. Tillsammans hade vi inte varit desamma utan den.” (220)
Så fängslande och existentiell läsning, skrivet med vackert porlande språk. En faktabok om ålar som rörde mig till tårar, bara det.
