Böcker

Sensommarens absolut vackraste bok… 

”När jag ser upp står någon och tittar på mig.
Det är Sabina.
Hon har en baddräkt under rocken.
’Ska vi simma’, säger hon.
Var skulle vi simma här?
Jag ser mig omkring. 
Kräkrosa tapeter, ledsna människor, kaffekoppar, men inget hav.”

Jag kan inte komma på någon ljuvligare kombination av berättare än Sara Stridsberg och Sara Lundberg. Och nu finns deras Dyksommar. Den andas Beckomberga och Happy Sally och den räds inte allvaret trots att den vänder sig till barn. Om en pappa som är sjuk och inte vill leva längre, och om en dotter som väntar på att han ska vilja och kunna komma hem igen. Så fin ton, och Sara Lundbergs bilder är som vanligt bedövande vackra.

(Delvis saxat från bibliotekets Instagram)

Den här! Smalångers glesbygd. En som återvänder. Relationerna, hemligheterna, ryktena. Det som gör ont och det som är viktigt. Debuten Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Språket som en fors rakt genom kroppen.

”Vi vände och gick tillbaka. Böjda mot vinden som barn på ett frostmofjäll.
Han bodde i närheten och hette john.
Jag heter jana sa jag och ska besöka min bror.
Och din bror heter bror sa han. Jag vet vem du är.
Vart är du själv på väg skrek jag för att överrösta vinden som fått ny energi.
Ingenstans skrek han tillbaka. Jag gillar bara oväder.” (8)

”Vad gör du här nere frågade jag.
Känner efter sa han. Ibland är det som att inget finns på riktigt. Då går jag ner hit och sätter mig på golvet och fryser. Känner efter att jag fryser.” (22)

“Egentligen förstod jag inte hur nån kunde vilja ha det annorlunda. Vem hade tid att tvätta sig och skaka lakan, när det fanns viktigare saker i livet? Som att cykla, till exempel. Eller läsa böcker. Eller tjäna förmögenheter på skrot. Eller sitta i knät på Gorillan och äta äggmackor och lyssna på regnet som smattrade mot rutorna i taket, vinden som drog och slet i väggarna och elden som knastrade i vedspisen alla de där mörka kvällarna i slutet av september.” (s. 72-73)

Apstjärnan av Frida Nilsson – knäppt och rörande om adoption och om att hitta hem. <3

(Har hennes Kråkans otroliga liftarsemester som högläsningsbok här hemma också, tips på galen och mysig roadtripberättelse!)

Har precis läst Gift  av Tove Ditlevsen, den sista delen i hennes biografiska trilogi –  som handlar om äktenskapen, affärerna, kärlekarna. Om barnen som blev och barnen som inte blev.

”Under julnatten vaknar jag, tar upp papper och blyertspenna ur min väska och skriver en dikt i nattlampans svaga sken:

För dig som sökte tillflykt hos en
som var rädd och svag,
nynnar jag en vaggsång
mellan natt och dag —

Jag ångrar inte min handling, men i sinnets dunkla labyrinter finns ändå svaga spår som efter barnfötter i fuktig sand.” (91)

Men boken handlar kanske framför allt om giftet och skrivandet. Inget undgår Tove Ditlevsens skarpa penna, hon skriver öppet om livets alla lidelser och lidanden.

Det är när hon ska göra ännu en olaglig abort med hjälp av läkarstudenten som gjort henne gravid, som hon får den smärtstillande medicinen petidin. Efter det blir drogen allt. Hon offrar allt för att få återuppleva känslan petidinet först gett henne.

”Medan jag åker hem med spårvagnen, klingar effekten av sprutan långsamt av, och det är som att en grå, slemmig slöja lägger sig över allt som jag fäster blicken på. Petidin, tänker jag, och namnet är som ett fågelläte. Jag bestämmer mig för att aldrig släppa taget om mannen som kan skaffa mig en så obeskrivlig, salig njutning.” (105)

Tove Ditlevsen blir direkt beroende och fort allt sämre. Men på något sätt lyckas hon hålla skrivandet igång, även genom det allra värsta drogmissbruket.

 Gift är en tunn bok med en storartad och drabbande berättelse! Läs, läs, läs!

”Så småningom somnade han, och jag låg och betraktade hans ansikte med de fina näsvingarna och en fulländade munnen. Jag erinrade mig den gången jag sa till Jabbe: Tänk att kunna känna något för någon. Det kunde jag nu, och det var första gången sedan jag lärde känna Ebbe. Jag var inte längre ensam, och jag kände att det inte hade varit fyllesnack när han sa till mig att han tänkte stanna hos mig hela livet. Jag tog min kloral och tryckte mig tätt intill honom. Hans ljusa hår doftade som barns hår när de kommer hem efter sin lek i solen och gräset.” (166)

Jag är helt förtrollad av Jennifer Clements nya roman Gun. Love!

Boken handlar om Pearl som är fjorton år och bor med sin mamma Margot i en gammal Mercury. Bilen står i utkanten av en trailerpark i Florida, mitt i ingenstans. Bakluckan är fylld av vackra, dyra saker stulna från Margots föräldrahem. En elfenbensbåt, en speldosa i mahogny, en bröllopsklänning i chiffong. Margot rymde från ett rikt men olyckligt hem när hon var 17 år. Hon var gravid och födde Pearl i hemlighet.

”Jag såg mig aldrig om, sa hon. Se dig aldrig om för det kan få dig att vilja gå baklänges. Vrid och vänd aldrig på dig och se dig inte om över axeln för du kan gå av på mitten. Om någon gav sig ut och letade när jag rymde hemifrån så letade de inte tillräckligt noga, för ingen hittade mig.” s. 21-22

Trailerparken är en smutsig och våldsam plats. Barnen får inte gå ner till floden på grund av alla alligatorer. Men också på grund av männen som dricker och skjuter mot floden ifall någon alligator skulle simma där under ytan just då. Men det är också en varm och kärleksfull plats där människorna tar hand om varandra.

”Kvällen när hon sålde den sista Limogestallriken låg vi tysta i mörkret.Utanför hörde vi, precis som flera andra nätter varje månad, hur skott avlossades i fjärran. Den här kvällen lät det närmre än vanligt.
                      Någon skjuter, sa jag. Är du vaken? Hör du?
                      Ja,sa mamma. Det är någon nere vid floden som skjuter mot himlen. Han skjuter änglar.” s. 119

Pearl bor i bilens framsäte, Margot bor i baksätet. Ibland åker de på låtsasturer till platser långt borta. Tycker att deras relation är så fint beskriven. Men det är innan Eli Redmond kommer in i bilden. Innan Margot-och-Pearl-världen börjar falla sönder och pistolerna och vapenhandeln får en allt mer betydande plats i berättelsen. Innan dödsskotten.

”Hans röst tämjde henne omedelbart. De första kärleksfulla orden han uttalade var allt hon behövde. Han sa: Jag är din medicin baby,mitt hjärta har alltid burit ditt namn. Och efter det behövde han bara vissla på henne.” s. 81

                      
Gun. Love är en rörande och stark berättelse med strålande språk! Den är beskriven genom flickblicken och jag har skrivit ned så många citat som jag vill vara kvar i!

”Vet du en sak, sa mamma efter några minuter. Ibland övermannas jag fullständigt av en önskan om att få börja om på nytt. Jag vill bli förälskad i min framtid igen.
Mamma var alltid full av tårtljusönskningar.” s. 24

Här kommer tips på några av vårens nya bilderböcker!

En pojke och en giraff ger sig iväg i liten, gul båt och hamnar mitt i en storm. Gula båten av Nina Laden och Melissa Castrillon är ett drömmigt äventyr till havs som slutar alldeles tryggt och mjukt.

”Stranden borta.
Skummet yr.
Vindar vinder.
Äventyr.”

Och visst är det något med rim som får det att kännas som att flyta i vågor? Boken är full av ljuvliga bilder på havet och livet under havsytan. Valar, tång och vågor i genomgående färgskala. 

Och här kommer en countrylåt i bokform – Farwest av Peter Elliott och Kitty Crowther! Berättelsen grundar sig på det franska uttrycket ‘qui va à la chasse perd sa place’ vilket ungefär betyder att den som ger sig ut för att jaga förlorar sin plats. Och det är precis vad som händer i Farwest. När cowboyen kommer hem efter en tur iväg så sitter Koko på hans plats. Koko sover i cowboyens pyjamas och skickar vykort till cowboyens pappa. Men kanske finns det ändå plats för både Koko och en cowboy…

På Picturebook Makers kan man läsa om hur boken kom till: https://blog.picturebookmakers.com/post/174624862276/peter-elliott-kitty-crowther

Och karaktärerna som dyker upp på sidorna är kändisar som Rosa Parks och Patti Smith! Så många roliga detaljer, knäppa karaktärer och vackra, böljande landskap. Om att finna sin plats och om att dela sin plats med andra.

Och här är en till jag gillar! Dom som kallas vuxna av Annica Hedin och Hanna Klinthage. Jag tyckte så mycket om Beatrice Alemagnas Vad är ett barn?. Här är de vuxnas motsvarighet kan man säga – där det är vuxnas egenheter som lyfts fram och förklaras.

Boken ställer frågor som varför vuxna inte köper lördagsgodis, varför vuxna önskar sig tråkiga saker när de fyller år och varför vuxna badar så kort. Och svaren är såklart lika olika som antalet vuxna. En mysig bok full av vuxnas osäkerheter och drömmar.

Jag tycker så mycket om sådana här myllrande bildvärldar. Hanna Klinthages illustrationer ska jag hålla koll på framöver!

Kjersti Annesdatter Skomsvold – Barnet
Yrsa Keysendal – Friläge

“Han berättade att han blev så ledsen av att träffa mig, för det var bara tillsammans med mig som han kände att han levde. Det tyckte jag var för stort för att kunna ta emot, och jag låtsades genast att jag hade glömt det.” (Barnet s. 92)

”Mamma sa, Anna det är en sak du ska bära med dig. Man är sin egen bästa vän. Man måste hålla sig själv i handen tills den dagen man dör. Ingen annan kan göra det åt en. Inte ens jag.” (Friläge s. 58)

Kristen Roupenians debutbok Kattmänniska och andra berättelser är dedikerad till hennes mamma –”som lärde mig älska det som skrämmer mig”. Det sätter ganska mycket fingret på vad det är för en novellsamling. Det är berättelser om insekter, nattvarelser och magiska formler. Men allra mest handlar det om relationer, makt, sex och kontroll. Det är roligt och obehagligt på samma gång och jag läser med lika delar förtjusning och förfäran.

”Margot låg på sängen och stirrade i taket och upptäckte för första gången att det satt klistermärken där, sådana där små stjärnor och månar som skulle lysa i mörkret. Robert kom tillbaka från badrummet och stod som en kontur i dörröppningen. ’Vad vill du göra nu?’ frågade han. ’Vi borde bara ta livet av oss’, föreställde hon sig att hon skulle säga, och sen föreställde hon sig att det någonstans där ute i universum fanns en kille som skulle tycka att det här ögonblicket var precis lika hemskt och samtidigt hejdlöst komiskt som hon gjorde, och att hon någon gång långt fram i tiden skulle berätta den här historien för den killen.” (s. 112-113)

ur: Kattmänniska, där Margot går på en obekväm dejt och har obekvämt sex med en äldre man

Just novellen Kattmänniska (Cat Person) fick enorm spridning när den publicerades i The New Yorker 2017. Den kom ut innan #metoo men tangerar samma ämnen. Flera av novellerna vore intressanta att använda i bokcirklar!