Inleder årets läsning med den här ljuvliga – Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi, som jag också tipsat om här. En stark och varm skildring om klass, relationer och att försöka leva och överleva som människa. Och läsningen dröjer sig kvar – jag märker att jag tänker på den då och då, så som man tänker på något vänligt och ömtåligt.
”Hon går vidare, hon vrider huvudet åt alla håll medan hon går. Sån är hon. Helt oskyldig. Och jag minns när jag fyllde tjugotre och hon proppade brevlådan full av blommor, det var pollen på breven fram till september, och i morse, då var det frost i gräset framför hyreshuset, hon satte sig på huk och stirrade och sa: – Mamma, det är nästan snö. Inte riktigt, men nästan.”
– ur novellen vi kan inte hjälpa alla
No Comments