Sen hon kom till världen har det väl blivit lite si och så med läsandet och skapandet, men så mycket mer av så mycket annat. Men nu så. Jag flyttar boktipsandet till det här instagramkontot ett tag: hemmoluren. Mest barnböcker och pappersgnag. Hejhej!

”Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast.”

Om att vara ung, fri och full av förväntan i Stockholm på åttiotalet men snart finna sig fast i en destruktiv relation. Tyckte om den så mycket, och kärleken är så ömt beskriven innan den blir hård och farlig.

(Tipsat om på bibliotekets instagram)

Lyckan när jag läste att Annika Norlin skulle ge ut en novellsamling till våren! Och att den är här nu! Tycker så rysligt mycket om hennes musik och texter och jag tycker att Jag ser allt du gör  är en fröjd att läsa. <3 

2014 gav hon ut Texter (en samling av hennes låttexter och andra småtexter). I anslutning till den boken berättar hon: “Låtskrivande handlar för mig om ett ständigt vägande: en euforisk rad till en sorgsen melodi. En varm röst till kalla ord. Hårda trummor till mjuka melodier.”  

Jag tycker att det fångar hennes språk och ton så bra. Humorn och allvaret hand i hand. Novellerna handlar om naturen och bygden – om  gemenskapen och ensamheten. Om att behöva varandra. Om behovet att bli sedd. Också mysigt med musikreferenserna, som i novellen nedan (även om just den biten handlar om kärlek).

ur: KUL FÖR DIG, TRIST FÖR MIG
”>>Vet ni hur jag förstod att jag hade hittat rätt när jag blev ihop med Lisa?<< sa Eleganten. >>Det var när hon skällde ut mig på ett sånt sätt att jag förstod att hon tänkte fortsätta med det. Hon tänkte inte gå nånstans, så kändes det. Typ som att hon hade investerat fyra miljoner i ett renoveringsobjekt och nu tänkte hon sätta igång. Nu tar vi köket, hur jävla äckligt det än är så finns det ett trägolv där under. Så får hon mig att känna mig.<<
>>Men Eleganten, det låter ju förjävligt<< sa jag. >>Får hon dig att känna dig som ett renoveringsobjekt.<<
>>Du lyssnar ju inte. Hon får mig att känna mig som att det finns ett trägolv. Jag kan inte hitta det själv, men hon kan.<<
(91-92)

Min absoluta favorit är novellen Gå, som handlar om en kvinna som förlorat sitt barn och bestämmer sig för att börja gå, långt, länge, bara gå. Den är så vacker, ömsint och förtvivlat sorglig, med varma stråk som bryter igenom. 

ur: GÅ
”Efter bastun och folkölen och maten sov hon faktiskt. Ostörd sömn sov hon, så djup att hon inte drömde en enda mardröm, inte vad hon mindes i alla fall när hon vaknade och klockan var 06.30. Det var också en sak hon visste nu. Att högre upp än allt annat man kan önska sig på denna jord står
1. Folk man älskar som är friska samt lever
2. Tung sömn.”
(198)

Inleder årets läsning med den här ljuvliga – Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi, som jag också tipsat om här. En stark och varm skildring om klass, relationer och att försöka leva och överleva som människa. Och läsningen dröjer sig kvar – jag märker att jag tänker på den då och då, så som man tänker på något vänligt och ömtåligt. 

”Hon går vidare, hon vrider huvudet åt alla håll medan hon går. Sån är hon. Helt oskyldig. Och jag minns när jag fyllde tjugotre och hon proppade brevlådan full av blommor, det var pollen på breven fram till september, och i morse, då var det frost i gräset framför hyreshuset, hon satte sig på huk och stirrade och sa: – Mamma, det är nästan snö. Inte riktigt, men nästan.”
– ur novellen vi kan inte hjälpa alla

Tycker så väldigt mycket om den här boken! Kanske inte så konstigt när den prickar in alla mina svaga punkter som hav, öliv, ensamhet och relationer. Och med referenser som Amasons låt Ålen och favoritböcker som Legenden om Sally Jones och Mördarens apa och Tove Jansson som liksom finns med i varje andetag. (Hittade så mycket blinkningar till Sommarboken!)

Vänta på vind av Oskar Kroon handlar om Vinga som spenderar sitt sommarlov hos sin morfar på en liten ö långt ute i skärgården. Ön är Vingas fristad, där slipper hon tänka på allt som känns jobbigt hemma i stan. På mammas sorgsna, på pappas nya. På det ensamma.

“Och jag minns våren i stan. Utanför klassrummets fönster kunde jag då och då höra havet. Om jag koncentrerade mig noga kunde jag ana det bakom sluttningen med högt gräs. Jag såg den disisga ljusa himlen med tunna vita moln och gräset som vajade i havsbrisen. Jag såg stigen som slingrade ner mot stranden genom sanddynerna, och ibland kunde jag till och med känna doften.
Men det var inget hav där.” (53)

Men på ön känns allt tryggt. Vinga och morfar snickrar på en gammal snipa, lyssnar på sjö- och väderleksrapporten, äter skorpor vid vedspisen. Dagarna har sin gång. Men så en dag dyker Rut upp, med sin stora svarta hatt. Rut som hatar havet och som bara längtar bort från ön. 

Det är en så fin, melankolisk ton boken igenom. Jag kom på mig själv med att sitta och läsa den högt, bara för mig själv. Som om berättelsen var skriven för att lyssnas på? Som detta fina om tröst:

“Morfar har gjort gröt och han har kramat. Han har tröstat och sagt att han förstår. Att det är svårt. Och han har sagt att han tror att det ska bli bra.
Och då blir jag ändå lite lugn, för morfar lovar inget, inte som alla andra som säger att dom vet. Han säger att det är svårt, och man kan inte veta vart saker tar vägen, man kan bara hoppas. Tro och hoppas.” s 93

Och ett exempel på Tove Jansson – morfarns förtjusning över en riktigt bra storm!

“Jag tittar ut över vattnet och ser att det har börjat krusa sig, det är till och med små vågor. Och när jag tittar bort mot horisonten ser jag dom.
Molnen.
Stora blågrå, några nästan lila, moln, som tornar upp sig som rök, som sakta väller upp direkt ur horisontlinjen. Dom ser alldeles blanka ut. Liksom välputsade. Som enorma blåmärken på himlen.
Molnen rör sig sakta, som i slow-motion, men det är ändå tydligt att dom snabbt växer och blir större. Dom lever.
Och kommer närmare.
Vi kör rakt emot dom.” (131)

Kuriosa: ön de är på heter Gunnilsöra, och det är en ö som har förvirrat och förtjusat sjöfarare genom tiderna. Nu har man kommit fram till att det inte är en riktig ö som ritats ut på kartor, utan det är en reflektion, en hägring, en inbillad ö.