Tycker så väldigt mycket om den här boken! Kanske inte så konstigt när den prickar in alla mina svaga punkter som hav, öliv, ensamhet och relationer. Och med referenser som Amasons låt Ålen och favoritböcker som Legenden om Sally Jones och Mördarens apa och Tove Jansson som liksom finns med i varje andetag. (Hittade så mycket blinkningar till Sommarboken!)
Vänta på vind av Oskar Kroon handlar om Vinga som spenderar sitt sommarlov hos sin morfar på en liten ö långt ute i skärgården. Ön är Vingas fristad, där slipper hon tänka på allt som känns jobbigt hemma i stan. På mammas sorgsna, på pappas nya. På det ensamma.
“Och jag minns våren i stan. Utanför klassrummets fönster kunde jag då och då höra havet. Om jag koncentrerade mig noga kunde jag ana det bakom sluttningen med högt gräs. Jag såg den disisga ljusa himlen med tunna vita moln och gräset som vajade i havsbrisen. Jag såg stigen som slingrade ner mot stranden genom sanddynerna, och ibland kunde jag till och med känna doften.
Men det var inget hav där.” (53)
Men på ön känns allt tryggt. Vinga och morfar snickrar på en gammal snipa, lyssnar på sjö- och väderleksrapporten, äter skorpor vid vedspisen. Dagarna har sin gång. Men så en dag dyker Rut upp, med sin stora svarta hatt. Rut som hatar havet och som bara längtar bort från ön.
Det är en så fin, melankolisk ton boken igenom. Jag kom på mig själv med att sitta och läsa den högt, bara för mig själv. Som om berättelsen var skriven för att lyssnas på? Som detta fina om tröst:
“Morfar har gjort gröt och han har kramat. Han har tröstat och sagt att han förstår. Att det är svårt. Och han har sagt att han tror att det ska bli bra.
Och då blir jag ändå lite lugn, för morfar lovar inget, inte som alla andra som säger att dom vet. Han säger att det är svårt, och man kan inte veta vart saker tar vägen, man kan bara hoppas. Tro och hoppas.” s 93
Och ett exempel på Tove Jansson – morfarns förtjusning över en riktigt bra storm!
“Jag tittar ut över vattnet och ser att det har börjat krusa sig, det är till och med små vågor. Och när jag tittar bort mot horisonten ser jag dom.
Molnen.
Stora blågrå, några nästan lila, moln, som tornar upp sig som rök, som sakta väller upp direkt ur horisontlinjen. Dom ser alldeles blanka ut. Liksom välputsade. Som enorma blåmärken på himlen.
Molnen rör sig sakta, som i slow-motion, men det är ändå tydligt att dom snabbt växer och blir större. Dom lever.
Och kommer närmare.
Vi kör rakt emot dom.” (131)
Kuriosa: ön de är på heter Gunnilsöra, och det är en ö som har förvirrat och förtjusat sjöfarare genom tiderna. Nu har man kommit fram till att det inte är en riktig ö som ritats ut på kartor, utan det är en reflektion, en hägring, en inbillad ö.