Skönlitteratur

Spökskriverier om rymdkapslar, en kolikdotter som kommer in i världen och ett äktenskap som ruskas om av en otrohetsaffär. Jenny Offills bok Avd. för grubblerier består av vardagsfragment, minnen – berättelsen gör nedslag i historien samt i en kärlekshistoria. Jag tyckte om den fragmentariska läsningen, tänker att man kan läsa många stycken nästan fristående. Det är kärlekar som kommit och gått, vetenskapliga experiment som berättarjaget kommer att tänka på och känslan av att bli sviken av sin närmaste person. Det är sorgligt och mörkt men också varmt och rätt roligt, och förstås fullt av fina bitar, som:

“Jag träffade en australiensare som sa att han älskade att resa ensam. Han berättade om sitt jobb medan vi satt och drack vid havet. När en student fattar, när ansiktet liksom lyser upp, det är så jävla vackert, sa han. Jag nickade, rörd, trots att jag aldrig hade lärt någon en endaste sak. Vad är det du undervisar i? frågade jag. Rullskridskor, förklarade han.” (s 10-11)

“Just han var så vacker att jag brukade se på honom när han sov. Om jag var tvungen att sammanfatta vad han gjorde med mig, skulle jag säga följande: han fick mig att sjunga med i alla dåliga låtar på radion. Både när han älskade mig och när han inte gjorde det.” (s 15)

“Men doften av hennes hår. Hur hon kramade om mina fingrar med sin hand. Det var som medicin. För en gångs skull behövde jag inte tänka. Djuret härskade.” (32)

“Baraduc hävdade att han kunde fotografera känslor. ‘Hat, glädje, sorg, rädsla, medkänsla, vördnad & dyl. Inga nya kemikalier krävs för att få fram dessa resultat. Det räcker med en vanlig kamera.’ Han sökte upp känslomässigt berörda människor och höll sedan ljuskänsligt papper strax intill deras huvuden. Han upptäckte att samma känsla gjorde samma sorts avtryck på den fotografiska plåten, medan olika känslor såg olika ut. Ilska såg ut som fyrverkerier. Kärlek var en suddig fläck.” (47)

“Ett tankeexperiment lånat från stoikerna. Om du är trött på allt du har, föreställ dig att du har förlorat allt detta.” (s 71)

Jag tänker på detta citat från Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken:

“Lydia.” Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas.” (s. 219)

För två år sedan svärmade Ester efter Hugo i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. För åttiotvå år sedan svärmade Mimmi efter en annan Hugo i Stina Aronsons Feberboken: stoffet till en roman. Feberboken består av dagboksanteckningar, delar av autentiska brev, fragmenterad prosa. Ebba Witt-Brattström skriver i förordet att när romanen publicerades 1931 var mottagandet negativt, kritikerna såg romanen som kvinnlig självbekännelselitteratur, inte riktig litteratur. (Aronson skrev ibland under pseudonymen Mimmi Palm.)

Romanen handlar om Mimmi 32 år och Hugo 23 år. Hon känner till hans litterära arbete och skriver ett tackbrev till honom, och på den vägen är det. Både Mimmi och Hugo är i andra relationer, men lär känna varandra genom brevväxling.

“Innanför mitt linne låg H:s första brev. Obrutet. Det brände mig som utslag.” (32)

Mimmi förälskar sig, Hugo uppmuntrar och bjuder in henne till sig i Paris där han är tillfälligt. Älskar kanske också, men vill inte använda sådana ord. Det är mycket tillochfrånkärlek, längtan, maktbalans och olika intentioner. Det är skrivandet, litteraturen. Jag tycker om Aronsons bildspråk, det finns många fina beskrivningar:

“Barockt. Jag är löjligt förälskad. Min dag börjar inte med en morgon utan med Hugo.” (51)

“Ems [Mimmis syster, min anm.] lilla är bedårande. Hon sover i mitt rum om nätterna. Jag har stor tröst av henne, hon är som en tillflykt, en liten grön berså.” (57)

“Dina brev har en förmåga att utplåna mig, att förvandla mig till en smekning.” (86)

Och man längtade såklart lika mycket på trettiotalet. Kommunikationen tog bara längre tid. Mer väntan:

“Återigen en lucka i korrespondensen. Detta gör mig galen. Bryter jag inte med H. blir detta mitt sammanbrott. Jag måste, det vill säga jag ska. På sex brev från mig har han svarat med två. Vanvett. Jag förbjuder mig att skriva en rad vidare till honom. Må mina händer bli lama.” (68)

Mer fint (mer frustration):

“Dagar, dagar av ett annat stoff än tid.” (102)

“I dag såg jag ett kärlekspar i en park och smög mig därifrån liksom släpande av svaghet. Mitt motstånd hittar inte längre något att ta spjärn emot. Han har kysst mig, hans kyss slukade mig. Bottenskrapade mig.” (102)

“Hugo. Äntligen Hugo efter timmar, minuter, pulsslag.” (147)

I ett brev som Mimmi aldrig skickar till Hugo skriver hon:

“Jag har börjat på en bok som behöver år på sig, om den överhuvud kan leda till något. Det föresvävar mig att jag ska kalla den ‘Stoff till roman’. Låter det otympligt? Det blir min dagbok helt enkelt, en avklädningsscen enligt alla konstens regler. Varför skulle jag inte själv ta huvudrollen? Jag har ingen annan källa att ösa ur ändå. Fabulera orkar jag inte – jag upplever allting för massivt för att riva opp och väva om det. Varför arrangera. Man mister i liv precis vad man vinner i komposition, matematiskt.” (48)

Senare:

“Jag tror jag måste dö för att kunna ge ut den här boken. Det känns så – en stum dödens feghet. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak. Jag testamenterar Hugo mitt hjärta.” (93)

The first bad man handlar om Cheryl, en fyrtioårig kvinna med en ständig klump i halsen och som arbetar med att bland annat ta fram självförsvarsträningsprogram. Hon bor ensam och har utvecklat ett speciellt system hemma för att hantera vardagen (tips är tex att endast ha ett fåtal tallrikar för då hinner det aldrig att bli ett diskberg!).

När Cheryl söker kontakt med en terapeut beskriver hon sig såhär:

”Meddelandet kändes för kort för en terapeut.
’Jag är fyrtiotre’, lade jag till, fortfarande viskande. ’Av medellängd. Brunt hår som nu är grått. Inga barn. Tack. Var snäll och ring tillbaka. Tack.’” (62)

Cheryl är olyckligt förälskad i Phil, en äldre kollega, tänker att de hör samman över livstider och världar. Hon försöker få honom att förstå att de borde vara tillsammans.

”Jag satte på mig en kritstrecksrandig herrskjorta som jag hade sparat. Att se mig i den skulle omedvetet få honom att känna det som om vi just hade vaknat tillsammans och jag hade kastat på mig hans skjorta. En behaglig känsla, skulle jag tro.” (36)

En dag tvingas hon ta emot Clee, chefens sextonåriga dotter, som inneboende, och systemet hon brukar använda sig av fallerar fort. Clee har ingen respekt för ordningen, eller för Cheryl – och inneboendet utvecklas till ett slags maktkamp med både stegrande puls och blåmärken till följd…

Å, Miranda July! Det är den vemodiga, obekväma humorn och värmen, och känslan av att titta in hos någon när den inte vet att den är betraktad (och allt märkligt som hör det vardagliga till). Som avslutning ett stycke som känns väldigt Julyskt, då Cheryl tittar igenom företagets gamla försvarsvideos:

”Vid ’Lektion 10: Barmhärtighet och avancerad barmhärtighet’ undrade jag om någon av oss någonsin hade tittat på hela den här videon. Dana verkade göra sin egen grej. Med sin höga klack tryckt mot fotbollen lyssnade hon på skälen till varför en person skulle få leva. ’De har små barn. De har djur som knappast någon kommer att vilja adoptera – till exempel en illaluktande gammal hund utan tänder. Tar du livet av en hund genom att ta livet av dess ägare? Fråga kanske om de har djur och be sedan att få se en bild eller en beskrivning av djurets hälsotillstånd.’” (98-99)

<3

“Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer man älskar den andra desto mindre tycker den andre om en.
Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då?
Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.” (s 69)

Boktips: Hjärtat jagar allena av Carson McCullers – som bara var 23 år när boken först publicerades 1940.

Boken utspelar sig i en stad mitt i det djupaste södern i USA, där det på sommaren är så varmt att man inte kan dricka kaffe till frukost, och handlar om dess invånare som på olika sätt söker sammanhang och mening. Det är Biff Brannon som sköter restaurangen, det är pojkflickan Mick Kelly som drömmer om musik och att ha en egenstans, det är Jack Blount som dricker för mycket och manar till revolution och det är doktor Copeland ”full av böcker och grubbel” som vill hjälpa dem som har det svårt. Och så är det John Singer, en dövstum man, som precis förlorat sin bästa och enda vän till ett sinnessjukhus långt borta.

“Varje kväll vandrade den dövstumme omkring på gatorna i flera timmar. Ibland var kvällarna kalla och marsvinden blåste vass och våt och det kunde regna häftigt. Men det gjorde honom ingenting. Han gick med snabba steg och höll alltid händerna djupt i byxfickorna. Men allteftersom veckorna gick blev dagarna varma och dåsiga. Hans upprördhet gav sakta men säkert vika för trötthet och han fick ett uttryck av djup sinnesfrid. I hans ansikte kom ett drag av tankfull vila som man oftast möter hos de mycket sorgsna eller de mycket kloka. Men han fortsatte att vandra omkring på gatorna i staden, alltid tyst och ensam.” (25)

Människorna i staden tyr sig efter hand till den mystiske Singer, de går hem till honom för att lätta sina hjärtan. Alla tycker de att han liknar dem, och att han förstår dem bättre än någon annan. Singer slutar i sin tur aldrig att längta efter sin vän som är den enda han kan tala med genom sina händer.

Boken tar också upp ämnen som rasförtryck och klassfrågor. Tillvaron i staden är fattig, segregerad och orättvis.

”Allt var som förut. Sunny Dixies tivoli var öppet även de kallaste kvällarna. Folk drömde och slogs och sov som förut. Och av vana hejdade de sina tankar så att de inte vandrade ut i mörkret bortom morgondagen.” (221)

Så tycker jag särskilt mycket om beskrivningarna av Mick Kelly och hennes hjärtknipande drömmar om musiken:

”Det var lite märkligt men hon hörde nästan jämt pianomusik eller annan musik inom sig. Vad hon än gjorde eller tänkte så fanns den där. Miss Brown, en av de inackorderade, hade en radio på rummet och hela förra vintern hade Mick suttit i trappan på söndagskvällarna och lyssnat på programmet. Det var mest klassiska stycken, men det var dem hon kom ihåg bäst. Det var särskilt en mans musik som fick hennes hjärta att krympa varje gång hon hörde den. Ibland liknade musiken små färgade bitar  kristallsocker, ibland var den det mjukaste och sorgsnaste hon kunde föreställa sig.” (50)

”Hon kunde komma ihåg ungefär sex melodier ur stycken av honom som hon hört. En del av dem var på något sätt snabba och drillande, andra liknade den där lukten som uppstod när det regnade om våren. Men alla gjorde de henne på samma gång sorgsen och exalterad.” (52)

“Tåget går vid ettiden på middagen – ett halvt dygn och jag skall vara borta. Jag sitter här nu och ser mig omkring i rummet, där Norrtullsligan haft sitt hem, ett fattigt och defekt, men ändå ett litet stöd mot världen, där den ena sökt skydd mot ensamheten hos en ännu ensammare.”

Boktips: Sara Stridsbergs nya roman Beckomberga: ode till min familj, som utspelar sig på och kring Beckomberga – en gång ett av landets största mentalsjukhus. Nu nedlagt.

“I mitt minne flyger vita havsfåglar genom sjukhuskorridorerna. Det kan inte ha varit så, men det är så jag minns den där första gången vi besöker honom på sjukhuset. Ljudet av frasande vingar, fjädrar och en svag lukt av hav och död, som om vågor slog mot en strand någonstans inne i byggnaden, som om arkitekturen dolde ett öppet sår.” (s. 352)

När Jackies pappa Jimmie Darling hamnar på Beckomberga är Jackie där allt oftare, lever i den världen, vill stanna där. Sjukhuset som fängelse och fristad. Det är drömmarna, rädslorna och vansinnet. Och vad som händer med människorna när mentalsjukhus läggs ned, hur de kan finna en plats på andra sidan sjukhusstängslen – om de kan.

”Människorna är annorlunda här, de har ingenting och jag har lärt mig det här, att det spelar ju ingen roll vad man har och var man bor. Alla är ju ändå lika, det finns inget sätt att skydda sig.”
”Skydda sig mot vad?”
”Jag vet inte. Mot ensamheten…mot branten inombords.”
(s 21-22)

”Det enda jag saknar på sjukhuset är himlarna”, säger hon till honom.
”Ser du inte himlarna där?”
”Jag ser bara mig själv där.”
”Men du har dem kanske inom dig?”
”Himlarna?”
Hon skrattar hårt.
”Om du visste vad jag hade inom mig, lille Edvard, skulle du inte sitta här.”
(s 221-222)

Och alltid hos Stridsberg – språket: bilderna, luftigheten, perspektivet. Att hålla de svaga i handen.