Browsing Category

Böcker

Böcker

Kring denna kropp

February 4, 2019

Jag har inte någon relation till Stina Wollter sedan innan, men jag blev ändå nyfiken på den här boken som har dykt upp här och där i flödet. Och vilken bok! Stina Wollter är konstnär, författare, radiopratare, sångerska och kroppsaktivist. I den här biografin skriver hon om sitt liv och de människor hon mött i det. Hon vänder och vrider på normer och kroppsideal, och alltid – konsten, motståndet. Det handlar om hur viktigt det är att finna trygga rum i tillvaron för att orka. Jag blev väldigt berörd och peppad av berättelsen, så fin tröst och knuten näve. <3

”Jag kan ryta ”UNDAN GUBBAR!”, ha på mig en glittrig klänning, laga mat åt jättemånga människor, bygga i timmar med pinnar, hålla föredrag, berätta om Caravaggio, hålla oordning på mina papper, måla stora altartavlor, gömma guldbestick i vecken på min skogaholmslimpemage, lyfta en hel dement mamma och hennes historia, direktsända radio, prutta med svanken mot badkarsbotten så att det skallrar i hyreshuset, trösta barn som gråter och själv gråta som ett barn.” s. 119

”I samma ögonblick som jag publicerar en bild där min mjuka mage vilar mot låren som ett litet limpdjur, tar jag alla mina tidigare Stinor som trott att de varit fel i handen och säger: ”Kom, nu går vi.” ”Jaa, det gör vi!” svarar de alla i kör. Jädrar vad många de är. Vi är så starka, alla mina jag.” s. 100

Böcker

De oroliga

January 27, 2019

Har äntligen kommit mig för att läsa Linn Ullmanns De oroliga. Har lånat hem den från biblioteket så många gånger. Och vilken ljuvlig läsning! Där en gammal, känd regissör och hans dotter ska skriva en roman tillsammans, en berättelse om åldrande. Linn Ullmann är dotter till Liv Ullmann och Ingmar Bergman, och har hämtat mycket av berättelsen ur sitt eget och sin familjs liv. Hon är Bergmans nionde och yngsta barn. Men som hon skriver: 

”För att skriva om verkliga personer, som föräldrar, barn, kärestor, vänner, fiender, farbröder, syskon eller tillfälligt förbipasserande, är det nödvändigt att göra dem fiktiva. Jag tror att det är enda sättet att blåsa liv i dem. Att minnas är att se sig omkring, gång på gång lika häpet varje gång.” s. 271

Boken består ömsom av intervjusamtal mellan regissören och dottern, samtal som blir allt mer fragmentariska och osammanhängande ju längre tiden går, ömsom av minnen från de liv som varit. Modern och fadern separerar när flickan är liten, så hon växer upp med sin mor, mormor och olika barnflickor. Men varje sommar spenderar hon några veckor hos sin far på Fårö. Och nu är hon tillbaka där, på Hammars. Hon vet ännu inte att det kommer att bli den sista sommaren.

”Den våren gick det fort utför med honom. Jag vet inte om utför är rätta ordet här. Att bli gammal är en invecklad koreografi, en komplicerad kombination av snabbt och långsamt. Det finns inga vilopauser. Inte på dagen och inte på natten. Ibland lyssnade vi på musik i stället för att tala.” s. 345

Man kanske kan säga att det handlar om hur svårt det kan vara att vara ung och hur svårt det kan vara att bli gammal. Livet som det är, med all längtan, sorg och ensamhet. All kärlek och konst. En så öm skildring – väldigt rörande.

Och slutligen bara en fin formulering i ett brev från fadern till en av alla kärlekar:

”Nu är detta med att ÄLSKA ett så egendomligt och missbrukat och trist ord dessutom, så jag vill inte älska dig.
      Men jag skall kanske försöka ändå och förklara något om det som uppfyller mig och stiger och sjunker i mig som ett stort vatten.”
s. 347

Böcker

December 29, 2018

Det svindlande i att ibland nå. Ovan skärmklipp från Stina Stoors och Sara Gimbergssons Instagramkonton när de hittat mina tips. <3

Böcker

Kattvinden

December 29, 2018

Årets sista boktips är kanske också det vackraste – Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström. En kuslig och vemodig mellanåldersbok där vanliga kapitel varvas med drömska bildsekvenser. (Helt otroliga bilder!)

I berättelsen ska Manda hjälpa sin farfar med sitt sista mäklaruppdrag – att sälja Villa Bellevue – ett stort, förfallet hus som enligt ryktet är hemsökt. Så snart de kommer till huset börjar märkliga saker att hända. Och personerna som en gång levt i huset verkar på något sätt finnas kvar.

Böcker

NORA eller BRINN OSLO BRINN

December 16, 2018

”Tre månader är ingen lång tid att vara tillsammans med någon, men tillräckligt lång tid för att etablera något som kan kännas både tryggt och vackert. En väninna sa att Emil hade hjärtan i ögonen när han tittade på mig. Jag kunde inte se det själv men ibland kunde jag känna i hans blick att hon hade rätt.” s. 11

Johanna Frid (författarens namne) är ihop med Emil sedan några månader tillbaka. En dag dyker hans ex Nora upp på hans skärm. Det triggar igång en osäkerhet hos Johanna, svartsjukan vecklar ut sig som ett främmande landskap inuti.

Under läsningen kom jag att tänka på Stig Dagermans citat:  “Att någon skulle sova naken med den vi älskar förmår vi inte föreställa oss.” Problemet blir kanske när vi kan föreställa oss – som Johanna, som kan föreställa sig allt för väl. Johanna blir besatt av Nora, hon internetstalkar henne på dagarna och drömmer om henne på nätterna. Överallt ser hon det – leendet och lockarna, allt det Johanna inte är. Allt Emil gått miste om. Svartsjukan sipprar in överallt. Den gör ont, men har också en dragningskraft. För hur ledsen och arg Emil än blir och hur många gånger Johanna än lovar att hon ska skärpa sig så kan hon inte släppa tanken på Nora. 

”Efter att vi gått och lagt oss tog jag fram mobilen. Emil sov och Norge trängde sig på som en elak urinvägsinfektion. Och istället för att ta en penicillinkur och dricka mycket vatten fortsatte jag att torka mig i röven; bakifrån och framåt.” s. 73

Norasmärtan är dock inte den enda. Den andra dånar i magen. Efter år av acceptans, felbehandlingar och en vård som inte tar kvinnors smärta på allvar, så får Johanna diagnosen endometrios. Den stora ensamheten i att inte förstå och att inte förstås. Det känns viktigt att det kommer sådana skildringar.

”Jag tänkte på alla åren när jag fått höra att det inte var någon fara. Att mensvärk inte var farligt. Men det var det. Det hade varit farligt hela tiden. Det var en sorg att bli förflyttad till de sjukas land, där kropparna var odugliga i jämförelse med de friska. Jag försökte trösta mig med att jag befunnit mig där länge, att ingenting i grunden hade förändrats. Någon hade bara fått syn på det sjuka, med blotta ögat konstaterat dess existens.” s. 150

Jag tyckte så mycket om den här boken! Den är så rolig och samtidigt mörk, med emellanåt en alldeles febrig stämning. Det är också kul att den är så skandinaviskt gränsöverskridande då Johanna är från Sverige, Emil från Danmark och Nora från Norge och karaktärerna uttrycker sig på sitt modersmål. Så det finns en hel del følelser, kærlighed, gøy och kos att se fram emot. 

Böcker

Gropen och Jag hatar kaniner och blommor och barn

December 5, 2018

Vilket bilderboksår det har varit. Så många roliga och konstnärliga. Här är två till favoriter från årets utgivning.


Gropen av Emma Adbåge 
fick nyligen Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Mycket välförtjänt! I utkanten av skolgården, bakom gymnastiksalen, finns en grop. Den kallas Gropen. Barnen älskar att leka i Gropen, allt går att leka mellan rötter och sly. Men de vuxna hatar den, och när Vibeke ramlar och slår sig så är det slut på det roligaEller?


Gropen är en härlig hyllning till fantasin och barnens fria lek.
Jag är så imponerad och charmad av Emma Adbåges bildvärld – alla finurliga karaktärer och detaljer och hur den vilda naturen (och de vilda barnen) liksom breder ut sig över sidorna. Läs! Nu!

 

Och så den här – Jag hatar kaniner och blommor och barn av Per Nilsson och Lisen Adbåge. Precis som titeln antyder så är det en rätt sur huvudperson i den här berättelsen. En som hatar gummor med rullatorer, barn som skrattar och färgglada fjärilar. Men det finns några grejer som är okej. Som döda, gamla kråkor och saker som luktar mat och bajs. Tage till exempel!

 

Det är ett klurigt bild- och berättarperspektiv som gör att man som läsare pö om pö upptäcker att berättaren är en hund! Jag brukar ha lite svårt för när människor skildrar djurröster (till skillnad från när djuren är förmänskligade och själva pratar, eh, otydligt uttryckt kanske?). Men här tycker jag att det fungerar fint. En stor del av berättelsen är Lisen Adbåges färgstarka och myllrande bilder. Gullig och kul!

Bibliotek, Böcker, Teckningar

Cikada

December 3, 2018

Just nu har vi en tipskalender igång på bibliotekets FB – kolla här.
(Jag har ritat alla ramar. Alla domherrar. <3)

I min lucka tipsar jag om finafina Cikada av Shaun Tan!

“Visste ni att det finns cikador som är i sitt larvstadium i 17 år – för att sedan kläckas och få leva några få veckor ovan jord? Just en sådan möter vi i Shaun Tans oerhört vackra och melankoliska bildberättelse.

‘Cikada arbeta i högt hus. Dataregistrerare. I sjutton år. Ingen sjukdag. Inga misstag. Tock tock tock!’

En allåldersbok om tristess, utanförskap och utsatthet, men också om vägen ut. En väg upp ur mörkret. ’Tock tock tock!’”

Böcker

Rymlingarna

November 22, 2018

Denna hjärtknipande har vi haft som högläsningsbok några mörka novemberkvällar – Rymlingarna av Ulf Stark och Kitty Crowther. Det blev Ulf Starks sista bok, och kom ut postumt efter hans bortgång. Ett avsked. Kanske.

Rymlingarna handlar om att åldras, om att se tillbaka på vad som har varit viktigt i livet och att ta farväl. I boken möter vi farfar som är inlagd på sjukhus. Han är arg och envis och hans hjärta är utslitet. Lill-Gottfrid tycker om sin farfar och vill inte att  han ska vara ensam, men hans pappa drar sig för att åka och hälsa på på sjukhuset. Han blir bara sorgsen. Farfar avskyr att vara fast på sjukhuset – allt han vill är att åka tillbaka till huset i skärgården där han och farmor har levat. Lill-Gottfrid bestämmer sig för att hjälpa honom rymma dit i smyg.

“- Vad ska vi göra när vi kommer fram? undrade jag.
– Jag vill se huset en gång till, sa han. Jag vill att vi eldar i kakelugnen. Och sen vill jag sitta vid fönstret ett tag och titta ut över vattnet så där som hon brukade. Jag fattade aldrig vad det var hon såg.
– Hon kanske bara tänkte på nåt, sa jag.
– Jamen, på VADÅ? röt han.
Han knöt näven och ögonvitorna fick små röda trådar.
– Vill du ha ett lugna-ner-dej-piller? sa jag.
– Nej, det vill jag inte. Jag vill ha en kardemummabulle, sa han.” (s. 50-51)

Det är rätt nostalgiskt och har många likheter med Ulf Starks Kan du vissla, Johanna? Men det är också varm, lite fnissig och mycket rörande läsning som lämnar en med en känsla av ödmjukhet inför livet och de människor en har i det. Och Kitty Crowthers bilder är helt ljuvliga!

“Kan man älska nån som är död? undrade jag.
Farfar bet hårt på sin bulle.
– Nu håller du bara käften, unge!
Jag visste vad det betydde. Det betydde: ‘Ja, det kan man.'” (s. 52)