Böcker

De oroliga

January 27, 2019

Har äntligen kommit mig för att läsa Linn Ullmanns De oroliga. Har lånat hem den från biblioteket så många gånger. Och vilken ljuvlig läsning! Där en gammal, känd regissör och hans dotter ska skriva en roman tillsammans, en berättelse om åldrande. Linn Ullmann är dotter till Liv Ullmann och Ingmar Bergman, och har hämtat mycket av berättelsen ur sitt eget och sin familjs liv. Hon är Bergmans nionde och yngsta barn. Men som hon skriver: 

”För att skriva om verkliga personer, som föräldrar, barn, kärestor, vänner, fiender, farbröder, syskon eller tillfälligt förbipasserande, är det nödvändigt att göra dem fiktiva. Jag tror att det är enda sättet att blåsa liv i dem. Att minnas är att se sig omkring, gång på gång lika häpet varje gång.” s. 271

Boken består ömsom av intervjusamtal mellan regissören och dottern, samtal som blir allt mer fragmentariska och osammanhängande ju längre tiden går, ömsom av minnen från de liv som varit. Modern och fadern separerar när flickan är liten, så hon växer upp med sin mor, mormor och olika barnflickor. Men varje sommar spenderar hon några veckor hos sin far på Fårö. Och nu är hon tillbaka där, på Hammars. Hon vet ännu inte att det kommer att bli den sista sommaren.

”Den våren gick det fort utför med honom. Jag vet inte om utför är rätta ordet här. Att bli gammal är en invecklad koreografi, en komplicerad kombination av snabbt och långsamt. Det finns inga vilopauser. Inte på dagen och inte på natten. Ibland lyssnade vi på musik i stället för att tala.” s. 345

Man kanske kan säga att det handlar om hur svårt det kan vara att vara ung och hur svårt det kan vara att bli gammal. Livet som det är, med all längtan, sorg och ensamhet. All kärlek och konst. En så öm skildring – väldigt rörande.

Och slutligen bara en fin formulering i ett brev från fadern till en av alla kärlekar:

”Nu är detta med att ÄLSKA ett så egendomligt och missbrukat och trist ord dessutom, så jag vill inte älska dig.
      Men jag skall kanske försöka ändå och förklara något om det som uppfyller mig och stiger och sjunker i mig som ett stort vatten.”
s. 347

No Comments

Leave a Reply