Böcker

Förlåten

April 7, 2018

Agnes Lidbecks andra roman handlar om systrarna Ellen och Maria. De har inte så bra kontakt längre, de hörs pliktskyldigt och irriterar sig mycket på varandra. Men när deras pappa plötsligt dör måste de städa ut och sälja det vackra sekelskifteshuset där han bodde – huset på ön där de tillbringat alla sina somrar. Ellen styr och kalkylerar medan Maria är nostalgisk och helst skulle vilja ha huset kvar.

“Man behöver inte en grav för att minnas dem som har dött. Man behöver inte ett hus för att minnas vad som hänt i huset. Ändå ger vi varandra ting. Saker att stöta fingertopparna mot i vardagen, som en påminnelse om dem som lämnat oss.” (s. 56)

Boken utspelar sig under ett par veckor, och allt medan systrarna röjer så avtäcks lager och lager av minnen, sorger och saker som inte går att tala om. Som aldrig har gått att tala om. De minns alla somrar på ön där de varit små, växt, förändrats – som cigarettpaket som smugits in bakom glasburken med fjädrar. Och som lillasyster, att först bara stå bredvid och registrera allt det nya…

“Samma eftermiddag, bara en halvtimme senare, stod fönstren öppna och det hade slutat regna och från trädgården hörde Maria något som kanske var koltrast och lövsångare, men oavsett en mängd sångfåglar. Ellen satt framför en liten spegel och hade läppstift i handen, som hon målade på innan hon suddade bort det. Där var skillnaden – känd, okänd, känd igen – över på sekunder.” (s. 70)

 Förlåten är en fin och vemodig skildring av att växa upp tillsammans, och att sedan ha varandra att förhålla sig till resten av livet hur svårt det än kan vara. Lidbeck räds inte att sätta ord på tankar och känslor som kan kännas osympatiska, otillåtna att tänka eller känna, och det finns en viss tröst i det.

“Det är ingen mening att sitta och navelskåda , tänker hon, det finns att göra, och det kommer alltid att behöva vara hon som gör. Att röja, städa. Döstäda. Ett hus där allting utspelat sig. Ellen säger inte att hon önskar att väggarna kunde tala. Det skulle vara onödigt poetiskt, tycker hon, och banalt, klyschigt. Det räcker med att se till vad som sparats i lådor och garderober. Även om föremål inte talar, så nog kan de vara avslöjande. Arkeologi istället för historia.” (s. 133-134)

 

Läs också: Finna sig

Kommentera

No Comments

Leave a Reply