Böcker

Ett år av magiskt tänkande

June 28, 2016

Ett år av magiskt tänkande

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion är en gripande redogörelse av en sorgeprocess. Året är 2003. Det är dagen innan nyår och Joan Didions och John Gregory Dunnes dotter ligger i koma. Paret har precis kommit hem från sjukhuset, och där och då, under middagen, drabbas Gregory av en hjärtattack och dör.

”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut. Frågan om självmedlidande.” (7)

Dessa var de första ord som Joan Didion skrev efter dödsfallet.

Den här boken är författarens försök att förstå den tid som följde, förstå vad som hänt. Det är minnen av ett liv tillsammans, kartläggningar av mannens sista dagar, medicinska studier, poesi och en tung overklighetskänsla. Det är ett försök att få grepp om vad döden är och vad sorgen innebär. Och att mitt i sorgen samtidigt behöva hantera dotterns kritiska tillstånd. Ett år av magiskt tänkande är en både saklig och hjärtskärande bok om hur bräckligt livet är. En berättelse att bli klokare av och finna tröst i.

”Sorg är någonting annat. För sorgen finns inget avstånd. Sorgen kommer i vågor, i häftiga utbrott, i plötslig klarsynthet som gör en knäsvag och förblindar synen och utplånar livets vardaglighet.” (32)

”Jag hejdade mig i dörren till rummet.
Jag kunde inte ge bort resten av hans skor.
Jag stod där en stund, innan jag förstod varför: han skulle behöva skor om han kom tillbaka.” (42)

”Folk som nyligen har förlorat någon har ett speciellt utseende, ett utseende som kanske bara känns igen av dem som sett samma uttryck i sina egna ansikten. Jag har lagt märke till det hos mig själv och har nu noterat det hos andra. Det är ett extremt sårbart utseende, det är naket och öppet. Det ser ut som om de kommit ut i dagsljuset med förstorade pupiller direkt från ögonläkaren eller som om de haft glasögon och plötsligt tvingats ta av dem. Personer som har förlorat någon ser nakna ut för att de tror själva att de är osynliga. Under en period kände jag mig osynlig, okroppslig. Det var som om jag hade gått över en av de där mytiska floderna som skiljer de dödas rike från de levandes, gått till en plats där jag bara kunde ses av personer som själva nyligen blivit kvarlämnade.” (82-83)

”Jag förstår varför vi försöker hålla de döda levande: vi försöker hålla dem levande för att vi ska kunna behålla dem hos oss.
Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda.
Låta dem bli fotografiet på bordet.” (252)

Och upprepandet boken igenom, som ett mantra. Det som inte går att förstå.

”Och sedan – borta.”

 

2 kommentarer

2 Comments

  • Reply Eva July 17, 2016 at 21:54

    Såg en barnbok som hette Stora boken om sandvargen och tänkte på dig….något du sett?

    • Reply Emma July 25, 2016 at 12:09

      Ja, den vet jag vilken det är! Har bara läst lite i första boken (den du tänker på är en samlingsvolym) men filosofisk och fin verkar den. Jättepoppis som högläsningsbok!

    Leave a Reply