Böcker

Feberboken: stoffet till en roman

June 5, 2015

Feberboken

Jag tänker på detta citat från Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken:

“Lydia.” Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas.” (s. 219)

För två år sedan svärmade Ester efter Hugo i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. För åttiotvå år sedan svärmade Mimmi efter en annan Hugo i Stina Aronsons Feberboken: stoffet till en roman. Feberboken består av dagboksanteckningar, delar av autentiska brev, fragmenterad prosa. Ebba Witt-Brattström skriver i förordet att när romanen publicerades 1931 var mottagandet negativt, kritikerna såg romanen som kvinnlig självbekännelselitteratur, inte riktig litteratur. (Aronson skrev ibland under pseudonymen Mimmi Palm.)

Romanen handlar om Mimmi 32 år och Hugo 23 år. Hon känner till hans litterära arbete och skriver ett tackbrev till honom, och på den vägen är det. Både Mimmi och Hugo är i andra relationer, men lär känna varandra genom brevväxling.

“Innanför mitt linne låg H:s första brev. Obrutet. Det brände mig som utslag.” (32)

Mimmi förälskar sig, Hugo uppmuntrar och bjuder in henne till sig i Paris där han är tillfälligt. Älskar kanske också, men vill inte använda sådana ord. Det är mycket tillochfrånkärlek, längtan, maktbalans och olika intentioner. Det är skrivandet, litteraturen. Jag tycker om Aronsons bildspråk, det finns många fina beskrivningar:

“Barockt. Jag är löjligt förälskad. Min dag börjar inte med en morgon utan med Hugo.” (51)

“Ems [Mimmis syster, min anm.] lilla är bedårande. Hon sover i mitt rum om nätterna. Jag har stor tröst av henne, hon är som en tillflykt, en liten grön berså.” (57)

“Dina brev har en förmåga att utplåna mig, att förvandla mig till en smekning.” (86)

Och man längtade såklart lika mycket på trettiotalet. Kommunikationen tog bara längre tid. Mer väntan:

“Återigen en lucka i korrespondensen. Detta gör mig galen. Bryter jag inte med H. blir detta mitt sammanbrott. Jag måste, det vill säga jag ska. På sex brev från mig har han svarat med två. Vanvett. Jag förbjuder mig att skriva en rad vidare till honom. Må mina händer bli lama.” (68)

Mer fint (mer frustration):

“Dagar, dagar av ett annat stoff än tid.” (102)

“I dag såg jag ett kärlekspar i en park och smög mig därifrån liksom släpande av svaghet. Mitt motstånd hittar inte längre något att ta spjärn emot. Han har kysst mig, hans kyss slukade mig. Bottenskrapade mig.” (102)

Hugo. Äntligen Hugo efter timmar, minuter, pulsslag.” (147)

I ett brev som Mimmi aldrig skickar till Hugo skriver hon:

“Jag har börjat på en bok som behöver år på sig, om den överhuvud kan leda till något. Det föresvävar mig att jag ska kalla den ‘Stoff till roman’. Låter det otympligt? Det blir min dagbok helt enkelt, en avklädningsscen enligt alla konstens regler. Varför skulle jag inte själv ta huvudrollen? Jag har ingen annan källa att ösa ur ändå. Fabulera orkar jag inte – jag upplever allting för massivt för att riva opp och väva om det. Varför arrangera. Man mister i liv precis vad man vinner i komposition, matematiskt.” (48)

Senare:

“Jag tror jag måste dö för att kunna ge ut den här boken. Det känns så – en stum dödens feghet. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak. Jag testamenterar Hugo mitt hjärta.” (93)

Kommentera

No Comments

Leave a Reply