Baskern och ensamheten

Den amerikanska flickan, vidare:

“All ensamhet”, fastslog Inget Herrman igen, “vilar på en hemlighet.”
Och knappt hade hon sagt det så hade Doris Flinkenberg fyllt i.
“Jag vet hur det är att vara ensam.” Och, med en blick på Sandra. “Vi. Vi vet.”
Det var ett så innerligt ögonblick, det skulle man minnas också år efter att man slutat lösa mysteriet med den amerikanska flickan, det mysteriet och alla andra mysterier, när man inte ville veta av några mysterier överhuvudtaget. Minnas sedan, senare, när man var ensam på riktigt, hur det hade varit att prata om ensamheten, övergivenheten med Inget Herrman, en sådan vidunderlig, vacker sommarmorgon på strandbodens terass.” (Monika Fagerholm, s. 169-170)