Böcker

Oväder

July 27, 2017

En storm är i antågande, det känns i hela luften. Morrhåren darrar och vinden väser. Djuren i skogen förbereder sig på ovädret så gott de kan – då kommer regnet. Men Tussen har tappat sin gula ullvante,  och ger sig ilsket ut för att leta efter den. Hen hamnar mitt i rusket, allt flyger omkring i blåsten och plötsligt smäller det! Tussen faller, och landar snart på en främmande plats – ett ställe för borttappade  saker. Kan vanten kanske finnas där?

Jag tycker så mycket om Clara Dackenbergs bilder! Och det finns så många bra och snälla skogsdjur i denna! De rår om varandra. Det är en mysig berättelse, med snygga färger, charmiga detaljer och vackra naturscener. Berättelsen baseras på Tuvalisa Rangströms pjäs “Det lilla ovädret” från 2014 där hon själv spelade Tussen.

Tidigare av Clara Dackenberg: Nu eller kanske Mu

Kommentera
Böcker

Spådomen

July 21, 2017

“Jag visste inget om människan vars ögon jag mötte i spegelglaset. Högst osäkert om jag gillade henne. Jag trodde inte det. Jag förstod ingenting. Jag hade inte den blekaste aning. Jag ville mest bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm.” (s. 11)

Spådomen av Agneta Pleijel är en självbiografisk roman över författarens uppväxt, från 1940-talet då hon föds och ungefär 20 år fram, då hon tar studenten. Författaren skriver ömsom “hon”, ömsom “jag”. Fortsättningen, Doften av en man, kom ut i våras.

Agneta och familjen flyttar ofta och hon växer upp i Stockholm, Lund och Amerika. Hon vet hur det känns att gång på gång tvingas bryta upp och börja om – att ständigt vara den nya på skolgården. Boken handlar om kroppen som förändras och skammen det medför, om att vilja passa in och bli accepterad och att förhålla sig i en familj där det finns motsättningar och hemligheter. Men också om att vara ung, att sitta på pojkrumssängar, drömma om Paris och cykla över kullerstensgator.

“De kysser varandra på flera fester. Han spelar trumpet på skoldanserna. Han har en röd moped av märket Mustang; hon lär sig känna igen ljudet av den bland alla Lunds hundratals mopeder.” (142)

När ensamheten känns stor vänder sig Agneta till böckerna, berättelserna. Det är där hon lär sig om kvinnokroppen och där hon närmar sig erotiken. Böckerna är trygghet och upptäcktsfärd.

“Hon läser för att gömma sig där ingen kommer åt henne.” (s. 26)

“Någon klok människa har sagt att vi bara består av fiktion, av tanken som vi gör om oss själva. Det händer att jag tror att det jag berättar om mig – om henne – för länge sen är hoplagt till ett stelnat efterhandsminne som bit för bit har förändrats medan hon blev jag.” (s. 239)

Och detta muminska (om grannflickan), life goal:

“Nanna ter sig alltmer häpnadsväckande.
Också hon visar sig vara född i Stockholm och har i gymnasiet låtit bygga sig en egen båt på Möja. Det första studielånet ska oavkortat gå till den.
En klinkerbygd motorbåt. Med ruff och Albinmotor. I den ska Nanna tillbringa sommaren. Med pudeln och sina böcker och skrivmaskinen. Handen på rodret. Mot horisonten. Ensam och fri.” (s. 208-209)

Kommentera
Böcker

Den stora vännen

July 9, 2017

Den stora vännen - Ylva Karlsson o Eva Lindström 1 Den stora vännen - Ylva Karlsson o Eva Lindström 2 Den stora vännen - Ylva Karlsson o Eva Lindström 3

Bara det när kroppen har blivit ett bo av längtan, och vad det kan innebära att ge sig efter det en längtar efter. I Den stora vännen av Ylva Karlsson och Eva Lindström möter vi Caio, som så gärna vill ha en blåval som vän. En kväll får hon syn på en från strandkanten. Hon försöker få kontakt med valen, men den svarar inte utan simmar iväg från stranden, allt längre ut i havet. Caio kan inte missa sin chans. Hon hoppar ned i en båt och ror efter. Men havet kan vara en farlig plats för en ensam liten person i en båt, och snart blir vågorna allt högre…

Den stora vännen är en ömsint berättelse om vänskap och hav. Lindströms bilder fyller hela uppslagen – vilket ger en känsla av att havet bara fortsätter och fortsätter i det oändliga. Stora penseldrag tillsammans med tunna blyertsstreck medför både fart och skörhet till berättelsen.

Kommentera
Böcker

Väggen

July 5, 2017

Jag har precis läst Marlen Haushofers Väggen. Bokens huvudperson är på semester i en jaktstuga i en liten bergsby i Österrike. En morgon, när hon ska gå och leta efter sitt resesällskap som gått till byn på kvällen men på morgonen ännu inte kommit tillbaka, stöter hon in i en vägg. En hård genomskinlig vägg – som inte går att ta sig förbi. Väggen skiljer jaktstugan och den omgärdande naturen från resten av världen. Snart upptäcker hon att alla människor och djur hon ser på andra sidan väggen är förstelnade, döda. Hon förstår inte vad som har hänt, bara att det måste vara något förfärligt. Hennes sällskap kommer aldrig att komma tillbaka.

Som tur är har hon jakthunden Lo vid sin sida. Och ganska snart ansluter en katt och en ko. Djuren gör henne låst vid jaktstugan, men ger henne också mening med den svårfattliga tillvaron. De bildar en brokig liten familj och hon gör sitt bästa för att skydda dem från stormar, rovdjur och svält. Med hjälp av en bondepraktika som hon hittar i stugan lär hon sig hur en odlar potatis, slår hö och reder sig själv. Det står mindre om hur sårbar en blir när en älskar och ömmar.

Boken är huvudpersonens redogörelse för tiden innanför väggen, hennes försök att minnas och hålla ensamheten och rädslorna i schack. Det är mest ganska långsamma vardagsbeskrivningar: hon harvar sig fram, sover oroligt eller tungt och försöker leva i symbios med naturen. Händerna blir såriga och hårda. Och med tiden tänker hon allt mer sällan på väggen.

Hela texten är skriven i ett enda flöde. Det finns ingen luft mellan styckena, ingenstans att stanna.

“Jag har påbörjat detta projekt, så att jag inte ska stirra ut i skymningen och känna mig rädd. För jag är rädd. Från alla håll kommer rädslan krypande, och jag vill inte vänta tills den är framme och övermannar mig. Jag tänker skriva tills det blir mörkt, och detta nya och ovana arbete kommer att göra mig trött, tom och sömnig i huvudet. Morgonen är jag inte rädd för, bara de långa, mörka eftermiddagarna.” (s 7)

Kommentera