Böcker

Vänta på vind

November 26, 2019

Tycker så väldigt mycket om den här boken! Kanske inte så konstigt när den prickar in alla mina svaga punkter som hav, öliv, ensamhet och relationer. Och med referenser som Amasons låt Ålen och favoritböcker som Legenden om Sally Jones och Mördarens apa och Tove Jansson som liksom finns med i varje andetag. (Hittade så mycket blinkningar till Sommarboken!)

Vänta på vind av Oskar Kroon handlar om Vinga som spenderar sitt sommarlov hos sin morfar på en liten ö långt ute i skärgården. Ön är Vingas fristad, där slipper hon tänka på allt som känns jobbigt hemma i stan. På mammas sorgsna, på pappas nya. På det ensamma.

“Och jag minns våren i stan. Utanför klassrummets fönster kunde jag då och då höra havet. Om jag koncentrerade mig noga kunde jag ana det bakom sluttningen med högt gräs. Jag såg den disisga ljusa himlen med tunna vita moln och gräset som vajade i havsbrisen. Jag såg stigen som slingrade ner mot stranden genom sanddynerna, och ibland kunde jag till och med känna doften.
Men det var inget hav där.” (53)

Men på ön känns allt tryggt. Vinga och morfar snickrar på en gammal snipa, lyssnar på sjö- och väderleksrapporten, äter skorpor vid vedspisen. Dagarna har sin gång. Men så en dag dyker Rut upp, med sin stora svarta hatt. Rut som hatar havet och som bara längtar bort från ön. 

Det är en så fin, melankolisk ton boken igenom. Jag kom på mig själv med att sitta och läsa den högt, bara för mig själv. Som om berättelsen var skriven för att lyssnas på? Som detta fina om tröst:

“Morfar har gjort gröt och han har kramat. Han har tröstat och sagt att han förstår. Att det är svårt. Och han har sagt att han tror att det ska bli bra.
Och då blir jag ändå lite lugn, för morfar lovar inget, inte som alla andra som säger att dom vet. Han säger att det är svårt, och man kan inte veta vart saker tar vägen, man kan bara hoppas. Tro och hoppas.” s 93

Och ett exempel på Tove Jansson – morfarns förtjusning över en riktigt bra storm!

“Jag tittar ut över vattnet och ser att det har börjat krusa sig, det är till och med små vågor. Och när jag tittar bort mot horisonten ser jag dom.
Molnen.
Stora blågrå, några nästan lila, moln, som tornar upp sig som rök, som sakta väller upp direkt ur horisontlinjen. Dom ser alldeles blanka ut. Liksom välputsade. Som enorma blåmärken på himlen.
Molnen rör sig sakta, som i slow-motion, men det är ändå tydligt att dom snabbt växer och blir större. Dom lever.
Och kommer närmare.
Vi kör rakt emot dom.” (131)

Kuriosa: ön de är på heter Gunnilsöra, och det är en ö som har förvirrat och förtjusat sjöfarare genom tiderna. Nu har man kommit fram till att det inte är en riktig ö som ritats ut på kartor, utan det är en reflektion, en hägring, en inbillad ö.

Böcker

Sånt som försvinner

October 25, 2019

Det är lite som meditation att läsa Beatrice Alemagnas nya bilderbok Sånt som försvinner. Allt som jag bläddrar så försvinner saker. Eller förändras. Musiken flyger ut i världen, dystra tankar tar slut och ångan skingras från en kopp. 

Det är så utsökt gjort och Alemagna har verkligen tagit vara på bokformatet som sådant. Varannan sida är transparent och beroende på om det transparenta bladet ligger till höger eller vänster i uppslaget så förändras bildens betydelse. Fick på riktigt rysningar i kroppen när jag läste boken för första gången.

Och trösterikt nog så finns det en sak som aldrig försvinner. Den saken skildras inte i ord, bara i bilden. I omfamningen, i värmen, i Alemagnas karakteristiska självlysande neonfärger. (Men den får ni slå upp själva.) Det är så vackert och finstämt och rymmer många leenden. Var rädd om den! <3

Böcker

Idde och Hajen

October 25, 2019

Alltså den här hjärtknipande och kärleksfulla berättelsen om längtan efter ett alldeles eget husdjur! <3 <3 <3 Har läst den flera gånger och blivit tårögd varje gång.

Idde och Hajen av Ellen Ekman handlar om Idde som så gärna vill ha en katt. Hon har läst massor av kattböcker, skrivit tjatplakat och önskat länge. (Igenkänningen här!) Men mamma har sagt nej. Och nej, och nej. Men så plötsligt en dag säger hon ja.

Idde och mamma ska åka till ett katthem och välja ut en katt som ska få följa med dem hem. Den lyckan! Väl på katthemmet träffar de flera olika katter, med alldeles egna personligheter och sorgsamma livsöden. Och längst in i ett rum, gömd i sitt katthus, ligger den jätteskygga Hajen… 

Ellen Ekman är så bra på att skildra vardagen i sina bilder. Det finns mycket igenkänning – som vardagsstöket med oöppnade brev på hallmattan och trasiga kattleksaker på katthemmet. Tycker extra mycket om detaljen att boken Historien om någon ligger slängd under sängen (där ju någon var en katt). 

Böcker

Dela med dig, Sickan & Kom nu, Sickan

October 25, 2019

Dela med dig, Sickan och Kom nu, Sickan av debutanten Sofia Rådström är två nya småbarnsboksfavoriter! Det är charmiga vardagsskildringar på rim om tvååringen Sickan och hens pappa. Det är ett fint barnperpektiv i böckerna – miljöerna och de vuxna tecknas från en ögonhöjd ganska nära marken och som läsare ser vi bordsben, nederdelar av dörrar, pappafötter.

Båda böckerna har liknande upplägg: pappan tycker att Sickan ska göra si eller så – men så vänds perspektivet och det visar sig att pappan inte riktigt följer sina egna råd.

Dela med dig, Sickan får Sickan och pappan besök av Ester och hennes mamma. Pappan vill att Sickan ska dela med sig av sina leksaker, men blir inte lika glad när barnen lånar hans saker.

Kom nu, Sickan ska Sickan och pappan gå till affären. Det går långsamt för Sickan ser så mycket spännande saker på vägen och pappan tjatar och tjatar på att Sickan ska komma. Men pappan kan också stanna upp när han hittar något eget spännande. Det är roligt att man får en tjuvkik framåt. På bilden, längst till höger, ser man något litet, brunt – som visar sig vara en spännande bajskorv som Sickan hittar på kommande uppslag.

Så mysig läsning. Hoppas att det kommer fler!

Böcker

Ålevangeliet

August 27, 2019

Senaste läsningen: Ålevangeliet av Patrik Svensson. Om ålen och all den ovisshet som omger den. Som människor har försökt att förstå sig på ända sedan Aristoteles tid, men som fortfarande är ett mysterium. Hur mycket kring ålarna är “troligtvis”, “sannolikt”, och då faktumet kvarstår – ingen ål har observerats av en människa i Saragassohavet där de ändå måste födas. Ingen människa har sett hur ålen fortplantar sig. Men man vet att de simmar hundratals mil, lever sedan ett långt och ensamt liv på en liten yta för att slutligen simma tillbaka mot Saragassohavet för att fortplanta sig och dö.

”Varje ål söker ensam sin plats i världen, arvlös och existentiellt utelämnad.
          Kanske är det ett öde som är lättare att identifiera sig med än laxens förutbestämda och osjälvständiga livsförlopp. Och kanske är det därför ålen, med sin gåtfulla otillgänglighet, förbli en så fascinerande varelse. För det är lättare att identifiera sig med någon som också bär på hemligheter, någon som inte är omedelbart uppenbar med vem hon är eller var hon kommer ifrån. Det fördolda i ålen är också det fördolda i människan. Och att ensam söka sin plats i världen, det är väl i slutändan den mest allmänna av alla mänskliga erfarenheter.” (149)

Det är också en berättelse om författaren och hans pappa, som hade ålfisket som en gemensam fristad i världen. I tystnaden, månmörkret. I bruset av ån.

”Saragassohavet är världens ände, men också alltings början. Det är ju det som är den stora uppenbarelsen. Även de gulbleka ålar jag och pappa drog upp ur ån under sena augustinätter hade alla en gång varit pilträdslöv som drivit sexhundra eller sjuhundra mil från en främmande och sagoliknande plats långt bortom allt jag kunde föreställa mig. När jag höll dem i handen och försökte se dem i ögonen kom jag nära något som överskred den kända världens gränser. Det är så ålfrågan drabbar en. Ålens gåtfullhet blir ett eko av de frågor alla människor har inom sig: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg?” (83)

Och det handlar om naturens tillstånd. Om haven, klimatförändringarna, människans påverkan. För ålarna dör ifrån oss. Precis som många arter dött ifrån oss tidigare. Och det går fort.

”’Dom är märkliga, ålarna’, sa pappa. Och han verkade alltid lite förtjust när han sa det. Som om han behövde det gåtfulla. Som om det fyllde något slags tomrum i honom. Och jag lät det övertyga även mig. Jag bestämde mig för att man finner det man vill tro på när man behöver det. Vi behövde ålen. Tillsammans hade vi inte varit desamma utan den.” (220)

Så fängslande och existentiell läsning, skrivet med vackert porlande språk. En faktabok om ålar som rörde mig till tårar, bara det.

Animationer, DIY

Keramik

August 25, 2019

I veckan ska jag börja min tredje termin i keramik. Här är lite skålar och skulpturer som jag gjort tidigare! Har mest använt kavling och tumning och glasyrer, men sista gången upptäckte jag engober (översta bilden). Hej alla framtida djurkompisar!